Torskbäcksgruvan

                                                                                                                                                                                                                                 Arkiv: Jernkontoret. Teckning av Johan Hall.

Torskbäcksgruvan var Högbergsfältets största och mest givande gruva, känd för malm av mycket god kvalitet.

År 1813 drogs konsten hit från den då nedlagda Yngshyttegruvan, den konstarmen var kopplad mot ett vändbrott borta vid Braskegruvan. Konstkraften fick man från Nygruvehjulet i Yngshytteälv, från hjulet till Braskegruvan är konstens längd 2804 m och fram till Torskebäcksgruvan ytterligare 178m, den totala längden är därmed 2982 meter. Enligt ”Gruvoraklet” Jan Kruse troligen Sveriges längsta konstgång, den passerade på sin väg fram mot Torskbäcksgruvan 10 st både horisontella och vertikala brott.

År 1851 påbörjades det södra schaktet för att underlätta uppfordringen av malmen från gruvan.

Gruvan lades ner år 1888 och hade då ett djup av 217 meter.

Historik över Torskbäcksgruvan

Av P. Öberg

Gruvan omnämns första gången i 1738 års relation. Vid den tiden var den 14 meter djup från egen lafve, med en bredd på 3,5 meter och en längd av 9 meter.

Malmen ökade sedan i bredd tills gruvan uppnådde 60 meters djup, då malmen nästan undanträngdes av en västlig förtryckning. År 1755 började man därför nedtaga tak och väggen med kvarlämnad malm. Södra fältet uppslogs genom fältort och en västligare parallell uppsöktes, där Kärrorten samt Eriks och Polheimers orter anlades.

Dessa arbeten pågick under den senare delen av 1700-talet och fram till 1813, då berget från takarbetets tid uppfordrades. Efter denna tid fortgick arbetet med södra fältortens framdrivning och afsänkning med pallning.

På 1830-talet arbetades gruvan tidvis, men mellan 1840 och 1858 låg arbetet vilande.

Södra uppfordringsschaktet (1851–1864)

Det södra uppfordringsschaktet anlades 1851 och fick genomslag med gruvan vid dess södra gavel.

• Södra fältorten försänktes årligen tills den 1864 nådde malmgränsen på 80 meters avvägning.

• Samtidigt afpallades malmen ned till samma söderut fallande skarnförtryckning, där bottnen på 70 meters avvägning tidigare hade avsatts.

• Under 1860–1862 arbetade man sig genom förtryckningen under schaktet och återfann malmen, som eftersattes medelst fältort mot norr under den avsatta bottnen.

• 1865 kom orten på 85 meters avvägning till genomslag med den gamla (norra) gruvan från 1830-talet.

Sänkning och afpallning fortsatte även 1871–1874, då gruvans liggande ofyndiga gavel nåddes på 115 meters avvägning.

År 1866 anlades en ny sänkning mellan de två tidigare, med syfte att bryta den ofyndiga skarnbalken. 1868 påträffades här den stora malmkroppen som utbröts under 1870- och 1880-talen.

Gruvans malmkvalitet och produktion

År 1883 började malmen blandas med skarn, vilket ökade med djupet, så att gruvans botten vid denna tid ej längre var arbetsvärdig.

Malmen i Torskbäcksgruvan och Högbergets övriga gruvor var av mycket godartad svartmalm.

Under perioden 1860–1886 uppfordrades totalt 3 146 550 centner (≈ 133 752 metriska ton) malm, vilket i generalprof gav:

• Prima malm: 54–60 % tackjärn

• Sekunda malm: 45–50 % tackjärn

Persberg, februari 1888
P. Öberg
Avskrift: TN