Laddar...
”Schaktdamm” på Malmön.
Vid den omnämnda grufvan på Malmön, hvilken ligger helt nära intill sjökanten, bestod den omkring femton fot djupa jordmassan öfver hällen till större delen af grus och klappersten, som gjorde bädden otät, och grufvan blef af sådan orsak mycket vattensjuk. För att afhjälpa detta eller med andra ord utestänga sjön byggdes en damm af den beskaffenhet som pl. IX, fig 1 och 2 visar.
Rundt omkring schaktet bort togs först det naturliga gruslagret efter linierna a – a, a – a, hvarefter berget någorlunda afjemnats, en tub b – b af tätt sammanfogade plankor nedsattes. Plankorna spikades vid de af plank hoplagda ringarna c – c af vhilka den nedersta fästades vid berget med jernbultar d – d.
Mellan hällen e – e, och tuben tätades med tjäradt dref, hvarefter rummet f fylldes med fin örsand eller såkkallad pinnmo, För att vidare dels bereda mera motstånd mot jordmassans tryckning, dels bättre skydda planktuben mot röta, uppmurades ännu en inre tub g – g af slaggtegel, concentrisk med den förra.
Mellanrummet mellan båda fylldes nederst mot berget med tillstampad lera och derofvan med pinnmo — Den på beskrifne sätt utförda damm har sedan dess färdigblifvande visat sig fullt motsvara ändamålet, nämligen att utestänga vattnet, vars nedströmmande förut naturligtvis så väl var hinderligt för grufvebrytningen, som förorsakande af kostnad för återuppfordring>>.
Arkiv: Jernkontorets Annaler 1865.
Avskrift: TN i Dec 2024.
Konstledning av järntrådslinor mellan Långban – Malmön.
År 1866 drogs mellan konsthjulet vid Långbans gruvor och Malmön i Långbanssjön en 7500 fot lång konstledning av järntrådslinor, tillsynen över arbetet hade L.M Larsson.
L.M. Larsson var Lärling på Jernkontorets Mekaniska Stat.
>>>”Linorna till konstledningarna, 17-trådiga af n:o 11 hafva der ledningen framgår öfver land, upphängts på ungefärligen på samma sätt som stånggången vid Nordgrufvan, beskrifven i Jernkontorets Annaler 1862, sid 94, dock med den skillnad att upphängningsstolparna gjorts enkla d.v.s. hvarje stolpe endast bestående af en slana, så mycket lutad att linan utan hinder kan röra sig fram och åter.
Der konstledningen till Malmön går öfver sjön Lågban och dennes djup ej är större än 30 á 40 fot, äro pålar nedslagna i sjöbotten, i hvilkas öfverändar upphängningsstolparna äro fästade. Der sjön åter har större djup (70 á 80 fot) äro flytande stockar utlagda vinkelrätt mot linan, som på desamma drages fram och åter under konstens gång.
Stockarna som ligga på ungefär 70 fots af stånd från hvarandra, hållas på sin bestämda plats genom i sjöbotten fastankrade fina jerntrådslinor.
I afsikt att minska spänningen i linan, eller med andra ord, för att vid en gifven belastning kunna använda en finare och till följe derutaf billigare lina, utfördes påhakningsbrottet på sådant sätt, att linans rest eller rörelse framåt blef dubbelt så stor som konstvefvens dubbla längd; hvarjemte det tillhörande bröstbrottet hvid grufvan i omvänd ordning gjordes så, att pumpkannans rest blef hälften så stor som linans.
På detta sätt omsattes vid hjulet spänningen eller kraften i hastighet, men vid grufvan tvärtom hastigheten i kraft, hvarigenom den fördelen vanns, att med lika antal pumpar med samma diameter och rest, påkänningen i linan endast är hälften mot vad den blifvit, om linans och pumpkannans rörelse tagits lika. Afståndet mellan upphängningsstolparna är 90 á 100 fot.”<<<
Arkiv Jernkontorets Annaler 1866.
Avskrift: TN i Dec 2024.