Maskinhuset vid Högberget

Maskinhuset inrymde inte bara ångmaskinen utan även bostäder för 16 arbetare.

Från maskinhuset gick både konstgång och spelledning upp till platån norr om byggnaden, där kraften fördelades vidare över gruvfältet.

Ångmaskinen från Hellefors

Bakgrunden till inköpet av ångmaskinen var att den kraft som kunde utvinnas från vattenfallen i Persbergs kanal inte räckte för gruvfältets behov.

I mitten av 1850-talet beslöts därför att köpa en ångmaskin från
Hellefors Mekaniska Verkstad.

Maskinen monterades under april–juni 1858 under ledning av C. Setterqvist, lärling vid Jernkontoret mekaniska stat i Falun.

För bränslekrävande

Redan efter några års drift visade sig ångmaskinen vara alltför bränsleödande och oekonomisk som huvudkraftkälla. Den fick därför i fortsättningen fungera som reservkraft.

Efter omregleringen av fallen i Persbergs kanal år 1860 ökade vattenkraften från 59 hk till cirka 99 hk.

Kraftfördelningen såg därefter ut så här:

Konstkraft: från Braskefallets konsthjul
Spelkraft: från Hagespelet, Braskefallet och Storgruvans spelhjul

Ny kraftkris på 1870-talet

I början av 1870-talet uppstod åter problem med kraftförsörjningen vid Persbergs gruvfält. En utredning tillsattes och år 1874 föreslogs:

Att ångmaskiner skulle svara för kraften vid Högbergsfältets gruvor
Att vattenkraften endast skulle användas vid de centralt belägna gruvorna på Odalfältet

Genom att helt övergå till ångkraft vid Högberget skulle cirka 16 hk frigöras, vilket beräknades täcka Odalfältets behov i ytterligare 8 år.

För Högberget föreslogs:

En 30 hk ångmaskin för konsten
En 10 hk ångmaskin för spelet
En ånggenerator med tre pannor (två i drift, en i reserv)

Man beräknade att detta skulle trygga kraftbehovet i 15 år.

Den stora stollplanen

En viktig orsak till att man ville säkra kraften i just 15 år var den storslagna plan som Anton Sjögren föreslagit – en stollgång från Filipstad till Persberg.

Den beräknades ta 10–12 år att bygga och skulle, när den stod färdig, ge tillgång till hela 200 hk – en kraftmängd man ansåg skulle räcka i ”100 år”.

Projektet var dock ett högriskföretag med en beräknad kostnad på 1 500 000 kronor och kom aldrig till utförande. Planen är känd som Anton Sjögrens eller Karl XV:s stoll.

Setterqvists ”vinkelbrott”

År 1858 konstruerade Setterqvist även en förbättrad typ av vändbrott, som han kallade ”vinkelbrott”. Det är mycket troligt att denna konstruktion användes vid Högbergsfältet.

I Jernkontorets Annaler 1858 kan man läsa att Setterqvist ledde arbeten på Högberget vid Persberg, även rörande ”åtskilliga andra byggnader derstädes”.

(Se ritningar och beskrivningar i bild 4–6.)

Jernkontorets mekaniska stat

Jernkontorets mekaniska stat var en organisation av tekniska representanter anställda av Jernkontoret för teknisk tillsyn och stöd vid järnbruken.

Den utvecklades ur den tidigare bergsmekanikersysslan och hade stationer i bland annat Avesta, Eskilstuna, Falun och Karlstad. Organisationen existerade fram till 1865.