
Vändbrottet vid gruvlaven tillhörde Gustav-Adolfgruvans konstgång och är det enda bevarade brottet av alla de brott som en gång fanns i systemet av konstgångar som försåg Persbergs gruvor med konstkraft.
För länshållningen vid Persbergs gruvor användes från år 1752 i första hand vattendrivna konstgångar. Vid de gruvor som inte kunde utnyttja vattenkraften användes istället hästdrivna konster samt häst- eller handvindar.
Stånggången användes för att överföra kraften från vattenfallets vattenhjul fram till gruvorna. Kraften överfördes genom att trästänger, som var fästa vid vattenhjulets vevaxel, rörde sig fram och tillbaka.
På vägen mot gruvan behövde man ofta ändra stånggångens riktning, både horisontellt och vertikalt. Detta gjordes med hjälp av så kallade vändbrott (exempel på konstruktion visas på bild 2, 3 och 4).
Framme vid gruvan var stängerna fästa vid en så kallad doppare eller vinkarm. Denna anordning omvandlade den horisontella rörelsen till en vertikal rörelse.
De stänger som var fästa i dopparen och gick ned mot gruvans botten kallades storstänger. I dessa var sugstängerna fästa, en för varje pumpsättning.
Om vattentilloppet inte var så stort kunde man ibland använda endast en storstång.
År 1818 fanns följande konstgångar vid Persbergs gruvfält:
Storgruvan – 1490 m, 8 brott
Braske- och Torskbäckgruvorna – 2982 m, 10 brott
Haggruvan – 2385 m, 14 brott
Malmbergskärr – 836 m, 4 brott
Totalt fanns 7694 meter konstgångar och 36 brott i drift innan Persbergs kanal byggdes år 1820.
Underhållskostnaderna var stora eftersom trävirket i konsterna ruttnade och behövde bytas ungefär vart tionde år.
Gustav-Adolfgruvans konsthjul byggdes år 1900 och var i drift fram till år 1916. Det var det sista konsthjulet som användes vid Persbergs gruvor.
När hjulet stoppades år 1916 avslutades en 164 år lång epok. Det första konsthjulet hade byggts redan år 1752 i Yngshytteälven vid Gubbdammen.