Laddar...
Om denne för en tid sedan aflidne i visst hänseende märklige man, har en med förhållandena särdeles väl förtrogen person välvilligt tillställt oss en del biografiska uppgifter, hvilka sammanställda med hvad man i öfrigt hört och vet om den aflidna torde gifa en något så när trogen bild af den bland Bergslages befolkning så populäre > doktorn<.
>Långskogsdoktorn< eller som hans egentliga namn var Samuel Josef Andersson va född i Göteborg samt son af en sjökapten derstädes. Redan tidigt i unga år erhöll han anställning på ett apotek i Uddevalla, hvarest han visat ett brinnande och afgjord lust för studier af medicinska ämnen.
Med ovanlig ifver kastade han sig öfver läsningen af populära tidskrifter i läkarvetenskapen och denna lust för dylika studier följde honom genom hela lifvet igenom. Sammanställdes denna entusiasm för bokliga kunskaper med hvad han i praxis å apoteket fick inhemta om vissa örter helsobringande verkan. Så torde man häri finna fullgod förklaring på de många onekligen framgångsrika kurer han gjort.
A lär under allt detta verkligen varit betänkt på att på sådant allvar fortsätta sina studier, att han kunde bli legitimerad läkare, då en svår sjukdom, ledinflammation, nödgade honom afstå från denna plan.
Emellertid började han nu med råd och läkemedel bistå sjuka personer och det med sådan framgång, att han på ansökan erhöll Kon. Befhdes i Göteborgs län medgifvande och pass att resa omkring till åtskilliga inrikes orter för att handla med läkemedel. Ett sådant pass uppvisade han här i staden den 20 febr. 1861 och påtecknades detsamma af dåvarande stadsfiskalen här Johan Tingberg. Andersson hade derefter sin bostad här i staden under en längre tid, och en mängd sjuklingar från kringliggande trakter sökte hans råd och hjelp.
Men de legitimerade läkarna hade A. utstått mången het dust. Den ende som visat honom någon välvilja och uppmuntran, var dåvarande lassaretsläkaren härstädes, d:r Roth. Eljes hade han städse varit dem till en förargelseklippa och ej på mindre än fyra särskilda ställen af dem varit till domstol instämd för qvacksalfveri.
Förta gången detta skedde var i Linköping och på föranstaltande af d:r Grafve, andra gången i Stafnäsa f d:r Örtengren, trdje gången i Grythyttehed af d:r Loenbom, alla dessa gånger dock frikänd. För fjärde gången instämdes han derefter af d:r Örtengren inför Fernebo häradsrätt, då det ändtligen lyckads att få A. bötfälld för qvacksalveri, emedan den medicin, som d:r Ö. tagit i beslag, befunnits innehålla ”eteris”.
År 1871 kom Andersson till Yngshyttan, der han ända till sin död varit bosatt och utövat en mycket vid sträckt läkarepraktik och varit anlitad af både när- och mera fjerrboende sjuklingar. Hans patienter bestod naturligtvis till allra största delen af folket ur allmogeklassen, men en offentlig hemlighet är också att s.k. herrskapsfolk, som under helsans dagar må hända ej kunde nämna >Långskogsdoktorns< namn annat än i sammanhang med charlataneri, ej försmådde att taga hans råd, då ohälsa och sjukdom påkom, och då all annan läkare hjälp visat sig fruktlös.
Dylika besök plägade ske mera i smyg och hafa vi hört rätt mustiga och lustiga historier i detta hänseende. Faktiskt torde emellertid vara, att man hos >Långskogsdoktorn< mången gång fann dn hjälp man förgäves å annat håll hos legitimerad läkare sökt.
Hemligheten af hans förmåga torde vara att söka, utom i de studier han städse idkade, jemväl och till allra största delen i den naturliga förmåga han liksom andra naturläkare hade att bestämma en sjukdoms art och sätta orsak eller en naturlig blick för den s.k. dignosen.
Josef Andersson eget hälsotillstånd var allt sedan han ådragit sig ledinflammation mer eller mindre tillfredställande, och hans kroppsliga hydda var snarlikt den mest vanställda krymplings. Oförmögen att sjelf fortskaffa sig från det ena stället till det andra satt han år ut och år in hela dagen i ända hopkrupen i ett soffhörn , sysselsatt dels med sina patienter dels med läsning af tidningar och böcker. Också torde hans kunskaper varit ganska omfångsrika liksom hans minne var starkt och lät honom igenkänna personer, som han en gång och helt flyktigt sett för en längre tid tillbaka.
Doktor Anderssons popularitet såsom en hjälpare i elände och sjukdom var, såsom redan är antydt, stor bland vissa samhällslager här i bergslagen och i hela Vermland för öfrigt, hvarom också den mängs uttryck af saknad vittna, som komma anhöriga till del efter hans bortgång, uttryck hvilka förråda att man i doktor Andersson verkligen hade att se annat än en charlatan — en persson som med naturens hemliga gåfva till hjelp kunde vara sina medmänniskor till tröst och gagn.
Hämtat från Filipstads stads och Bergslags Tidning 1890-06-27. Nr:47 / Tomas Wilhelmsson.
Avskrift TN 2025 02 15