
Kvarnen var ursprungligen en husbehovskvarn, men efter ansökan hos Kongl. Maj:t fick man tillstånd att mala säd åt andra mot betalning. Den omvandlades då till en Tullmjölskvarn.
Kvarnen hade två par stenar, vardera drevs av ett separat vattenhjul:
Ett överfallshjul
Ett bröstfallshjul
Kvarnens mått var 10 x 8 meter, och båda hjulen placerades i samma hjulhus.
Det är särskilt intressant att man valde två olika typer av hjul: bröstfallhjulet behövde inte lika stor fallhöjd som överfallshjulet och kunde användas även när vattennivån uppströms var låg.
På älvbotten uppströms kvarndammen finns rikligt med hammarslagg. Enligt Jan Vennerström är detta slagg från en hammare. Historiskt fanns två hammarsmedjor i älven, övre och nedre, byggda 1621 och 1639, uppgifter säger att dessa låg mellan masugnarna nere vid Yngshyttan. Nu har jag möjligen hittat lämningar efter en hammarsmedja uppströms kvarndammen ca: 4 meter väster om älvfåran, kan det vara Yngshyttans övre hammare som låg här ? På platsen för hammaren finns på 40 cm djup ett lager hammarslagg, varför skulle det finnas där om det inte funnits en hammare på platsen.
Kongl. Maj:ts Befattningshavare i Wermlands län fattade beslut om kvarnens användning:
Ansökan inkom från delägare i Yngshyttan, belägen i Fernebo härad och socken, om att få använda de två par kvarnstenar i husbehovskvarnen för malning åt andra mot tull.
Häradshövding och nämnd granskade kvarnlägenheten och gav utlåtande den 19 augusti 1817.
Beslutet utfärdades vid Landskontoret i Carlstad den 27 april 1824.
Häradsrätten konstaterade:
Ingen granne eller närboende Odalkvarnägare hade invändningar mot ansökan.
Kvarnen ligger vid Yngshytteälven, som rinner från Stora Sjön genom skog och betesmark, där uppdämning inte kan skada omgivningen.
Längre ned i samma älv finns konsthjulen för Persbergs gruvor.
Kvarnhuset mäter 17 alnar (ca 10 m) långt och 14 alnar (ca 8 m) brett och är utrustat för de två kvarnstenarna, var och en med separat hjul (överfall och bröstfall) inbyggda i hjulhuset.
Vid torka kan vatten som måste vara obehindrat för gruvkonsterna vara otillräckligt för kvarnens drift, men åtminstone ett par stenpar har normalt tillräckligt vatten året om.
Malande åt grannarna, särskilt gruvnummerägare och arbetare vid Persbergs Bergverk, beräknades till ca 100 tunnor säd per år. Kvarnen ligger närmare än Saxå och Gammalkroppa (1 mil) samt Filipstad (¾ mil).
Eftersom det inte finns någon Tullmjölskvarn inom ¾ mils avstånd och många boende vid Persbergs gruvor skulle ha nytta av kvarnen, ansågs det rimligt att tillåta användning för grannars malning mot tull.
Kvarnens ägare skulle erlägga den ränta till Kongl. Maj:t och kronan som lagen föreskriver.
Beslutet fattades på Landshövdinge Embetets vägnar av Kindberg och H.T. Oldvig.
Kvarnens tillstånd bekräftades vid jordransakning vid Bjurbäcken den 30 juni 1824.
Avskrift av handlingar förvarade på Värmlandsarkiv.
Torbjörn Nordwall