Laddar...
”Schaktdamm” på Malmön
Vid den omnämnda grufvan på Malmön, hvilken ligger helt nära intill sjökanten, bestod den omkring femton fot djupa jordmassan öfver hällen till större delen af grus och klappersten, som gjorde bädden otät, och grufvan blef af sådan orsak mycket vattensjuk.
För att afhjälpa detta, eller med andra ord utestänga sjön, byggdes en damm af den beskaffenhet som pl. IX, fig. 1 och 2 visar.
Rundt omkring schaktet borttogs först det naturliga gruslagret efter linierna a–a, a–a, hvarefter berget någorlunda afjemnats. En tub b–b af tätt sammanfogade plankor nedsattes.
Plankorna spikades vid de af plank hoplagda ringarna c–c, af hvilka den nedersta fästades vid berget med jernbultar d–d.
Mellan hällen e–e och tuben tätades med tjäradt dref, hvarefter rummet f fylldes med fin örsand eller så kallad pinnmo.
För att vidare dels bereda mera motstånd mot jordmassans tryckning, dels bättre skydda planktuben mot röta, uppmurades ännu en inre tub g–g af slaggtegel, concentrisk med den förra.
Mellanrummet mellan båda fylldes nederst mot berget med tillstampad lera och däröfver med pinnmo.
Den på beskrifne sätt utförda damm har sedan dess färdigblifvande visat sig fullt motsvara ändamålet, nämligen att utestänga vattnet, vars nedströmmande förut naturligtvis så väl var hinderligt för grufvebrytningen, som förorsakande af kostnad för återuppfordring.
Arkiv: Jernkontorets Annaler 1865
Avskrift: TN, december 2024
Konstledning av järntrådslinor mellan Långban – Malmön
År 1866 drogs mellan konsthjulet vid Långbans gruvor och Malmön i Långbanssjön en 7500 fot lång konstledning av järntrådslinor.
Tillsynen över arbetet hade L. M. Larsson, som var lärling på Jernkontorets Mekaniska Stat.
Beskrivning ur Jernkontorets Annaler
Linorna till konstledningarna, 17-trådiga af nr 11, hava där ledningen framgår över land upphängts ungefärligen på samma sätt som stånggången vid Nordgrufvan, beskrifven i Jernkontorets Annaler 1862, sid. 94.
Skillnaden var dock att upphängningsstolparna gjordes enkla, det vill säga att varje stolpe endast bestod av en slana, så mycket lutad att linan utan hinder kunde röra sig fram och åter.
Där konstledningen till Malmön går över sjön Långban, och dess djup ej är större än 30–40 fot, äro pålar nedslagna i sjöbotten, i hvilkas öfverändar upphängningsstolparna äro fästa.
Där sjön åter har större djup (70–80 fot) äro flytande stockar utlagda vinkelrätt mot linan, som på desamma drages fram och åter under konstens gång.
Stockarna, som ligga på ungefär 70 fots avstånd från varandra, hållas på sin plats genom i sjöbotten fastankrade fina järntrådslinor.
I afsikt att minska spänningen i linan, eller med andra ord för att vid en given belastning kunna använda en finare och därigenom billigare lina, utfördes påhakningsbrottet så att linans rörelse framåt blev dubbelt så stor som konstvefvens längd.
Det tillhörande bröstbrottet vid gruvan gjordes däremot så att pumpkannans rörelse blev hälften så stor som linans.
På detta sätt omvandlades vid hjulet kraften till hastighet, medan hastigheten vid gruvan omvandlades till kraft.
Härigenom vann man den fördelen att, med lika antal pumpar av samma diameter och slaglängd, påfrestningen i linan endast blev hälften mot vad den skulle ha blivit om linans och pumpkannans rörelser varit lika.
Avståndet mellan upphängningsstolparna är 90–100 fot.
Arkiv: Jernkontorets Annaler 1866
Avskrift: TN, december 2024
