Malmbergskärret nämns i relationerna första gången år 1781.

År 1791 flyttades ”vattenkonsten” från Gustaf-Adolfs-Grufvan till Malmbergskärret, i vilken av gruvorna som konsten nedbyggdes går ej att säkert avgöra. Men om man läser vidare i relationerna så ser man att Carl Sigfridsgruvan, som ligger längst i söder av Malmbergskärrets gruvor, hade konstkraft år 1800, så det kan ju vara så att det var hit som konsten flyttades år 1791.

År 1818 slogs Tallnäsgruvorna och Malmbergskärrs bolagen ihop, då övergavs Tallnäsgruvan och konsten flyttades till Malmbergskärret.

I beskrivningen till karta över Malmbergskärrs gruvor anses att uppgifterna i relationerna för år 1819 avser Stora Malmbergskärrsgruvan och där kan man läsa att en konst flyttats hit och uppfordrat vatten ur nämnda gruva.

År 1821 inställdes arbetet i juli månad i väntan på att en ny konst skulle byggas. Det var det året som Persbergs kanal togs i bruk och konsthjulen i Yngshytteälv togs ur drift.

År 1842 började gruvan åter brytas efter det att en dubbel konstgång byggts från Krangruvans första konsthjul. Om man fortsätter att läsa i relationerna så ser man att förflyttningar och förbättringar av konstgångarna är ett ständigt pågående arbete vid gruvan.

År 1856 skedde en stor förbättring i gruvan då ny slangång nedbyggdes och en spelledning drogs hit från Krangruvespelet.

Spelledningen kom från det första spelhjulet vid Krangruvan, som byggdes år 1840 och hade en effekt på hela 3,9 hk. Spelet var det första i Persberg som byggdes för järntrådslinor; redan 1838 började man på gruvfogde Fitinghoffs förslag prov med järntrådslinor.

År 1892 byggdes ny konst till gruvan, då från Nya Krangruvans konsthjul, som togs i drift år 1862.

Beskrifning

Till karta öfver Malmbergskärrs Grufvor
Vid Persberg i Fernebo socken af Wermlandslän.

Affattad på grund af äldre karta och egna mätningar, afslutade den 11 December 1893 af J.G. Jungner, dertill behörig enl. Kongl. Kom. Res. den 6 juni 1890 och 8 juni 1892.

Gruvorna tillhöra det s.k Jordåsfältet beläget strax norr om Persbergs Odalgrufvefält.

Malmbergskärret omnämnes först i Bergmästarrelationerna år 1781, då det omtalas att grufvan arbetas till 9 famnars djup, men samma år ödelagts. I samma relationer nämns flera gånger, att gruvan under slutet af 1700-talet berarbetats. Hvilken av de härvarande grufvorna dessa berättelser åsyfta, kan dock ej bestämdt afgöras; och först de för år 1819 befintliga relationerna rörande grufvan synas afse Stora Malmbergkärrsgrufvan.

År 1821 lades den åter öde för att först 1842 ånyå upptagas, sedan en dubbel konstledning blifvit byggd från Krangruvans konsthjul. År 1849 blef gruvan åter öfvergiven, men upptogs ånyo 1851, då konsten ombyggdes. Därefter drefs den till och med år 1864, då den nedlades emedan ”man hade öfverflöd på malm från andra grufvor å fältet och saknade afsättning för den samma”.

Sedan dess har grufvan legat öde tills år 1892, då man nybyggde konstledningar och i mån som vattnet afsänktes i grufvan insatte starka förtimmringar för att stödja de lossninga och sköliga väggarna.

Östra Malmbergskärrsgruvan

Rörande Östra Malmbergskärrsgruvan säges i nyssnämnda relationer, att den år 1847 blef upptagen från ödesmål och då var 5 famnar djup från lafven, bottnen var 2 ½ famn lång samt 1 famn bred. Under år 1848 lär denna grufva äfven hafva varit något arbetad, men derefter synes den hafva legat öde.

Norra Malmbergskärrsgruvan

Hvad beträffar Norra Malmbergskärrsgruvan, säges i relationerna, att den år 1847 upptogs från ödesmål och hade ett djup från lafven af 75 fot. Malmen på bottnen var i söder 5 alnar bred, men i norr blott 3 alnar. Äfven åren 1848 och 1849 synes grufvan varit något bearbetad, men efter denna tid har den förmodligen inte varit bearbetad.

Kråkguldsgrufvorna

Kråkguldsgrufvorna omnämnas ej i relationerna.

Nya Malmbergskärrsgruvan

Nya Malmbergskärrsgruvan synes hafva blivit påtagen före år 1850. År 1856 upptogs den ånyo och bearbetades under sommaren till ungefär en sättnings djup, hvarefter den ödelades, då man ej fann brytvärd malm.

Kartläggning

Af dessa grufvor har endast Stora Malmbergskärrsgruvan blifvit kartlagd, hvilket skedde år 1856 av framlidne Bergmästaren A. Sjögren. Denna karta, efter hvilken grufvan delvis blifvit inlagd, angifver dock ej malmens läge eller sträckning och ej heller de honom omgifvande bergarternas beskaffenhet.

Malm och skarn

Malmen stryker ungefär NV-SO samt har ett starkt donläge åt SV.
Den utgöres av svartmalm av rik och godartad beskaffenhet, men fordrar dock noggrann skrädning till följd af i densamma ofta förekommande svafvelkis.

Enligt analys och generalprofil af bruten malm, uppfordrad under år 1893 från en mindre malmkörtel i nordvästra af grufvan, utgjordes malmens halt av metalliskt järn 60,30%, fosfor 0,003%, samt svafvel 0,015%.

Det skarnlager, i hvilket dessa malmer uppträda, karakteriseras till skillnad från de flesta andra skarnlager å fältet genom frånvaron av granat. I A.E. Törnebohs beskrifning till sin geonostiska karta öfver Persbergsfältet anges det vara amfibolistiskt grönskarn.

Vanligen förekommer såväl i hängandet som liggandet mellan hälleflintan och malmen eller skarnet blott ett smalare, ytterst sköligt och skiffrigt lager av så kallat svartskarn, bestående huvudsakligen av mörkt hornblände och någon talk.

Dessa skölar orsakar naturligtvis, att väggarna blifva lossniga, varför grufvan är mycket förtimmrad. Detta i förening med det stora vattenflödet gör grufvbrytningen härstädes besvärlig och kostsam. År 1893 uppfordrades 405 ton malm, förutom vaskmalm.

Persberg i Feb 1894 – J.G. Jungner

Avskrift av originalhandling: TN