Laddar...
Under arbete.
Från Nygruvan och Finnfallsgruvan går det malmvägar ner till Kråkviken, i viken ligger stora mängder finkornig sylta eller slig på botten. Att det varit en lastageplats för utlastning från nämnda gruvor är nog helt säkert, transport med malmsläde på vintern och med båt sommartid. Men varför finns så mycket malmsylta i viken? Troligt är att där har bedrivits en omfattade varpvasknining, alltså tvättning av småmalm, det finns inga synliga lämningar av verksamheten, förutom sliglagret.
I Relationerna om Filipstads Bergslags gruvor nämns följande om Nygruvan år 1876: ”Grufvan är icke under året arbetad annat än genom sofring av gammla varphopar.”
Varpvaskningens mekanik och syfte för just järnmalm
Varpvaskning (att tvätta gamla eller nya gråbergshögar) blev en stor industri under 1800-talet när äldre tiders skrädning upptäcktes innehålla stora värden. Men för järnmalm fanns en teknisk begränsning som skilde den från ädelmetaller:
- Masugnarnas känslighet för ”mull”: Masugnarna tålde inte för finkornig malm (så kallad malmmull eller slig). Om malmen vaskades till ett alltför fint pulver kvävdes luftdraget i masugnspipan.
- Metoden: Varpvaskningen av järnmalm handlade därför i hög grad om att tvätta rent och sålla ut fasta, mindre bitar av svartmalm (småmalm) som fanns i syltan, snarare än att producera ett supervaskat pulver. Man använde enkla vaskbänkar eller vasklådor där vattnet tog med sig fin materialet ur syltan, medan de tunga fasta järnmalmsbitarna låg kvar.
Skrädhusen som skydd
- Under det tidiga 1800-talet ser man i bergmästarberättelserna en rörelse mot att bygga enkla skrädhus eller vaskhus över vaskbänkarna. Detta gjordes inte primärt för arbetarnas komfort (som ofta var kvinnor och barn), utan för att hindra att det rinnande vattnet frös i rännorna under de tidiga vårmånaderna och sena höstmånaderna, vilket annars förkortade produktionssäsongen avsevärt.
Tjuvvaskning och ”Natt-sovring”
Att tvätta malm och vaska varp var ett hårt men tillgängligt sätt att tjäna pengar. Det skapade en hel underklass av illegala varpvaskare som strök omkring på fälten.
- Konflikten: Det finns flera fall i bergstingets protokoll där fattiga bergsmän, eller inhyseshjon och kvinnor, dragits inför rätta för att ha ”tjuvvaskat på annans bolagsvarp”. Eftersom bolagsvarparna ägdes gemensamt av gruvans andelsägare, betraktades det som grov stöld att utan tillstånd ta material därifrån.
- Metoden: Ofta skedde detta under skydd av nattmörkret. Förövarna smög upp på varphögarna, fyllde säckar med den rika ”bergsyltan” (den värdefulla småmalmen) och bar ner den till sjön Yngen för att vaska den i hemlighet. Att bli påkommen innebar inte bara att malmen beslagtogs, utan det ledde till kännbara spöstraff eller fästningsarbete, eftersom stöld från bergsbruket sågs som ett brott mot rikets ekonomi.
Källor: Sven Rinmans Bergwerks lexicon 1789, Jernkontorets historiska dokument och Svenska Akademins arkiv.
