”I 1683 års relation förmäler bergmästaren, att han låtit förfärdiga en hästvind till Nygruvan och vid samma års höststämma fick gruvfogden order att beställa en hästvindslina vid Hennickehammar, så > att vinden nu utan all dröjsmål till gångs kommandes varder<.” (Harald Carlborg)

I Persberg hade all uppfodring fram till år 1719 skett med handvindar, men nu fanns tre hästvindar uppsatta. Hästvindarna skulle under många år vara det effektivaste berguppfodringsanordningen och användes vid flera mindre gruvor ända fram till ca: år 1900.

Varje vindning tog, med den nedan beskrivna hästvinden, från 60 famnars djup (107 m) mellan 7 till 8 minuter, ca 6 till 7 baljor i timmen och ca 390 kg/vindning.

Beskrivning på en ny Hästvind vid Persberget.

I stället för att hästvindar, som brukas till uppfodring vid gruvor vanligen görs med cylindriska linkorgar, byggdes 1792 vid Persbergs Storgruva, som har något över 60 famnars djup från laven, en hästvind med koniska linkorgar vilket gjort denna något fördelaktigare än den förra.

Ritningen 1,2, och 3, visar dess utförande även dess dimensioner och sammansättning.

a. Själva hjärtstocken, sammansatt av fyra väl fogade furuträd, vardera av 12 tum i fyrkant och något spetsad i båda ändar.

b.b.b Järnringar till styrka i stocken.

c.c Nålar insatta och fastkilade på lika sätt som i en hammarhjulstock.

Fig 2. Ögat för vindarmen försett med järnskenor i kanterna, som är inhuggna innan ringarna pådrives och så långa att ringarna håller dem fast.

c. En sten av hårdgranit, med ett 2 tum djupt hål, som passar för nedre vindnålen. Den har omkring en alns diameter och ligger nedgrävd till tvåtredjedelar i jorden.

f. Vind-armen eller hävstången, av gran, har nio alnars längd från centrum av hjärtstocken till dragningspunkten, 12 tums bredd på ena sidan och 10 på den andra.

g. En stötta till hjälp för vindarmen.

h. Kammaren försedd med fyra järnringar, två på vardera sidan om ögat, vilket är med järnskruv i kanterna försedd, på lika sätt som vid a Fig 2.

i. Anspann för en eller två hästar.

k.k.k.k. Fyra kransar eller trissor av fem tums tjocka plank, som tjäna som stöd för korgens beklädning.

b.l. Beklädningen, av fyra tums tjocka furuplank, fästad med 8 tums spik i nyss nämnda trissor. Således beklädd har konen minsta diameter 28 tum och den största 78. Höjden efter konens axel 2 alnar. Över fogningarna beläggs järnstänger av 1 1/2 tums bredd och 8 tums tjocklek.

m.m Två trissor som hindrar linorna att icke skrida utöver konerna.

n. Kammarbandet mot vilket övre nålen har sitt stöd.

o.o. Fot stolparna som bär hammarbandet , väl fästade i jorden.

p.p. Vindskivorna av tackjärn, är med sina axlar till 28 1/4 alns avstånd från hjärtstockens centrum. Den som hör till nedre konen, sitter med dess övre kant lika högt som mitten av bägge konerna och skivan för den övre 1 3/4 aln högre. Linbanan är så djup att den inte kan halka där ut av och så bred att den inte för mycket filas? på kanterna, då linorna genom korgens skapnad? nödvändigt måste gå i flera direktioner?.

g.g. Linorna, fästade vid u, är av särskilt till den ändan berett gott järn, tjockleken vid den övre änden och avtar ständigt till den nedre eller till baljan där de är smalast.

r.r. Två vid fotstolparna fästade slanor , var på linorna under vindningen vila att de inte genom sin tyngd måste nedfalla av vindskivan.

Fig 3. Visar plan av vindkorgen över A.a. ,samt hur kransarna k.k.k.k. är sammanhuggna vid hjärtstocken.

Till vardera kon fodras särskild lina. Att dessa linor, som förut nämnts är, avtar i tjocklek, har sin grund där uti, att den nedersta maljan endast uppbär malmlasten med balja, då däremot den översta icke endast har denna last, utan även hela linans egen tyngd att uppbära, varför denna jämte övre delen av linan, bör vara så mycket grövre som hon med större tyngd är belastad.

Därigenom vinns två ändamål, det ena, att linan blev mycket lättare än om den vore jämntjock, sen det andra, att den blir säkrare, ty i samma mån som vikten av linan minskas, i samma mån har var och en malja mindre påkänning och hela linan földaktligen säkrare. Dess avtagande i tjockleken är sådan att den översta fjärdedelen , av 60 famnars lina, eller 15 famnar, väger 18 # 18 1/2 ”, den andra fjärdedelen, eller de 15 famnar som är därnäst 16# 4/4″, den tredje 13# 18 1/2 ” och den sista eller de lättaste femton famnar 12# 2 1/2″, tillsammans tre sk# 12 1/2 ” bruksvikt.

Varje famn innehåller 30, 31, 32 maljor som är något böjda mot varannan, som hindrar att linorna då de råkas under upplindningen på korgen inte låsa sig uti varann fast. Vindkorgens förut beskrivna avstånd från gruvan och vindskivornas ställning, gör att under linornas upplindning på varsin kon, det ena varvet faller tätt intill det andra, så att det första hindrar det andra, det andra det tredje, det tredje det fjärde och så vidare, att linan inte får halka eller flytta sig från det ställe, som den på konen först intagit. Enligt med vindkorgens figur ock skapnad upplindas vid första omloppet mindre men ökar sedan den längden i proportion eftersom diametrarna , vid vart omlopp blir större.

Således uppvindas vid första omloppet 3 alnar och 16 tum, vid andra 3 alnar och 22 tum och så vidare. Det till sista konens omlopp eller det 26, som gör x alnar 5 tum, då hela linan är sextio famnar lång, eller är från gruvans botten är uppdragen.

Den cylindriska delen av korgen är det fall i händelse den skulle behövas på ett större djup.

Linan väger som förut nämnts, tre sk# 12 3/4 ” eller 1212 3/4 #, malm lasten xxxx och baljan vid xxx 200# och alltså hela tyngden som från botten skall röras 2452 3/4 #. Vilken kraft behövs för att upplyfta denna tyngd från botten av gruvan och sedan vid varje vindens omlopp utvisar nedanstående tabell som uträknades innan maskinen uppbyggdes.

Hela dokumentet finns att läsa i texter, med tabell och förklarning till tabellen.

Avskrift: TN