Laddar...
Detta jernmalmsfält är beläget på samma i sjön Yngen utsjutande halfö som Persbergets Odalfält och omkring 1 kilometer öster derom. Det bildar en 30 meter öfver sjöns yta uppstigande bergkulle. Allmänna berggrunden utgöres af en rödaktig, finkornig och hård Hälleflinta gneis (Eurit, Granulit), hvaruti malmerna åtföljda af Epidotgranat och Malokolith lagerarter äro inlagrade.
Den inom Persbergs Odalfält i så stor utsträckning förekommande Dolomiten saknas helt och hållet ( den korniga) kalkstenen förekommer endast som sprickfyllnad. I äldre varphögar förefintlig Diorit gifer vid handen, att äfven denna bergart på högre nivåer måste hafva funnits, ehuru det i de flesta fall är omöjligt att bestämma hvarest , emedan äldre kartor sakna bergets beteckningar i Högbergets malmlager i sin helhet betraktande eger ett slingrande förlopp såväl i horizontal som vertikalplanet och med djupast liggande partierna vid de södra omböjningarna.
Malmlinserna betraktad och hvar och en för sig hafva en afgjord fältstapning åt söder, men med obetydlig sido stapning. För närvarande arbetas endast tvenne af fältets grufvor, nämnligen Torskebäcksgrufvan och Braskegrufvan.
Omnämnes första gången i 1738 års relation och var då 14 meter djup från egen lafve med en bredd 3,5 och en längd af 9 meter. Malmen tilltog sedermera i bredd, till dess grufvan uppnått 60 meters djup, då malmen nästan undanträngdes af en från vester infallande förtryckning. År 1755 börjar man därföre nedtaga i tak och väggen qvarlämnad malm, hvarjämte södra fältet uppslogs genom fältort och en vestligare paralell uppsöktes, på hvilka Kärrorten samt Eriks och Polheimers orter anlades. Dessa arbeten varade hela sednare hälften af sjuttonhundratalet samt till 1813, då det på bottnen från takarbetets tid kvarlämnade berget uppfordrades. Efter denna tid fortgick arbetet medelst södra fältortens framdrifning och afsänkning med pallning. På 1830-talet arbetades grufvan tidvis?, men mellan 1840 och 1858 synes arbetet vilat.
Det södra uppfordringsschaktet anlades 1851 och erhöll genomslag med grufvan vid dess södra gafvel. Södra fältorten försänktes årligen tills den 1864 nådde malmgränsen på 80 meters afvägning. Samtidigt afpallades malmen ned till samma söderut fallande skarnförtryckning, hvari bottnen på 70 meters afv. förut blifvit afsatt. Sedan man (1860-1862) midt under skaktet arbetat sig genom denna förtryckning påträffades återigen malmen och eftersattes medelst fältort mot norr under den afsatta bottnen, till dess orten (1865) på 85 meters afv. kom till genomslag med den gamla (norra) på 1830-talet till detta djup nedkommna grufvan.
Sänkning och afpallning efter denna ort fortgick samtidigt, samt fortsattes ännu en gång (1871-1874), då grufvans liggande ofyndiga gafvel nåddes på 115 meters afvägning. År 1866 anlades en ny sänkning mellan de två förutvarande , med afsigt att äfven på denna punkt genombryta den ofyndiga skarnbalken. Med denna sänkning påträffades 1868 den stora malm som utbröts under 1870 och början af 1880-talet.
År 1883 började malmen blifva uppblandad med skarn, som tilltagit med djupet, så att grufvans botten för närvarande ej är arbetsvärdig. Malmen utgöres i denna och i Högbergets öfriga grufvor af en engående godartad svartmalm. Under 27-års perioden 1860 – 1886 hafa uppfordrats 3146550 centner (= 133752 metriska tonn) malm, som i generalprof gifvit för prima malm 54 å 60 och för sekunda 45 å 50 proc tackjern.
Arbetades sednare hälften af 17= och förra hälften af 18= talet, då den 1858 nedlades af brist på malm. På de sista åren har den återigen blifvit tömd från vatten och berg , för att kunna undersökas. Denna undersökning har visat att grufvan, då den lades i det närmaste var malmtom, hvilket äfven framgår af relationerna.
Högbergets grufvor eges af Persbergs grufaktiebolag
Berg och vattenuppfordringen bestrides af 2ne på 1200 meters afstånd belägna vattenhjul.
Den äldsta kartan upprättades år 1784 af A Polheimer. Den nya är efter kontrollmätningar upprättad af undertecknad.
Persberg i Februari 1888
P. Öberg.
Avskrift: TN
.