Laddar...
Gruvans svåra förhållanden
Gruvan bröts under stora svårigheter på grund av det dåliga berget, med ständiga ras och ett kraftigt vattentillopp.
År 1859 inträffade ett större ras, vilket gjorde det nödvändigt att driva ett nytt schakt. Arbetet med schaktsänkningen påbörjades omedelbart, och sommaren 1864 nådde man genomslag till den tidigare igenrasade delen av gruvan.
I den bifogade länken redogör Anton Sjögren för de svårigheter som måste lösas under arbetet med den omfattande förstärkningsförtimring som krävdes för att förhindra nya ras.
Konstkraft och gruvans nedläggning
År 1852 fick gruvan konstkraft från hjulet söder om Gubbdammen.
År 1862 togs det nya Lindbergshagefallet i drift. Därefter fick gruvan både spelkraft och konstkraft därifrån.
Gruvan lades ned i juli 1871. Det tilltagande vattentilloppet samt den stora åtgången av timmer bidrog till beslutet.
Vid nedläggningen var gruvan 142 meter djup.
Vindspel konstruerat 1862
År 1862 konstruerade L. M. Larsson ett handdrivet vindspel. Det anskaffades för att underlätta det omfattande byggnadsarbete som krävdes för att stötta det rasbenägna berget i gruvan.
Konstruktion
-
Liknade ett vanligt vindspel med dubbel utväxling.
-
Första axeln hade en vev i vardera änden.
-
Axeln kunde skjutas fram och tillbaka så att den gick i eller ur ingrepp med kugghjulet på mellanaxeln.
-
På kugghjulet var en bromsskiva fastgjuten (3 fots diameter, 4 tums bredd).
-
Linkorgen hade centrum, armar och ringar av järn.
-
En kuggring med 3 fots diameter var fastgjuten på ena sidoringen.
-
En träbana med samma diameter möjliggjorde användning av fintrådig järntrådslina, som visat sig vara hållbar.
Användning
Timmerstocken spelades först ut över gruvöppningen. Därefter försköts vevaxeln, och nedfirningen skedde enbart med hjälp av bromsen, vilken lätt kunde manövreras av en person.
(Källa: Avskrift ur Jernkontorets annaler.)
