Foto: Gruvingenjör Gunnar Aasgaa

Anrikningsverket vid Högberget

Anrikningsverket vid Högberget byggdes efter att revisorerna år 1899 påpekat att bolagets malmtillgångar måste ökas. Några nya fyndigheter stod inte att finna för tillfället, varför man föreslog att ta tillvara de stora varphögarna vid gruvfälten.

Den 1 december 1899 beslutade bolagsstämman att framlägga förslag om ett ångdrivet anrikningsverk. Redan dagen därpå antogs förslaget och 70 000 kronor beviljades för uppförandet.

Den 29 juni 1900 fick ingenjör John Andersson i uppdrag att uppföra verket norr om järnvägen.

Drift och produktion

Verket kördes inte under vintermånaderna utan var vanligen i drift 9 månader per år, med 10-timmarsskift per dygn.

Mellan 1901 och 1908 passerade totalt 46 854,3 ton rågods genom verket.

Under bilderna 8–12 (på din sida) finns faktauppgifter om driften samt redogörelser för den ”mineralogiska och petrografiska beskaffenheten af varphögarne vid Högbergsfältet”.

Utbyggnad och flytt

Produktionen motsvarade inte förväntningarna, och redan 1902 byggdes verket ut. För att öka lönsamheten började man även anrika varp från Odalfältet.

Transportkostnaderna därifrån var dock höga. När dessutom varpen vid Högberget började ta slut beslöt styrelsen år 1908 att flytta anrikningsverket till det nybyggda separeringsverket vid Odalfältet.

Ångkraft eller elektricitet?

Revisorerna hade tidigt betänkligheter kring valet av ångdrift, med hänvisning till osäkra och stigande stenkolspriser.

Ingenjör C.J. Nilsson i Blombacka fick därför i uppdrag att undersöka om vattenkraft kunde räcka för driften. Utredningen visade dock att tillräcklig vattenkraft saknades.

Man beslöt därför att inköpa en 55 hk ångmaskin från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna.

Revisorerna fortsatte dock att förespråka fördelen med ”riklig kraft, tillförd på elektrisk väg”. Redan år 1900 fick C.J. Nilsson i uppdrag att undersöka möjligheten att få elektrisk kraft från vattenfallen vid Saxån, men detta ansågs då inte genomförbart.

År 1903 gjordes en ny utredning som visade att leveranser borde kunna ske från Älvestorps kraftstation. Ett kontrakt upprättades om leverans av 300 hk för perioden 1905–1930.

Källor

Minnesskrift Persbergs Gruve Aktiebolag 1866–1920
Harald Carlborg, Persbergs Malmtrakt
C.J. Nilssons utredning (Värmlandsarkiv)

Gunnar Aasgaard

Gunnar Aasgaard var en norsk gruvingenjör som gjorde studieresor i Sverige 1907 och 1915.

Bilden du nämner har du fått via Jan Kruse och hans kontakt i Trondheim, Rune Moseng – och det är onekligen något särskilt med att en bild efter 117 år har kommit ”hem” till Persberg igen.