Laddar...
Foto: Gruvingenjör Gunnar Aasgaard
For information in English, follow the link further down the page.
Für Informationen auf Deutsch folgen Sie bitte dem Link weiter unten auf der Sei.
Anrikningsverket vid Högberget byggdes efter det att revisorerna år 1899 påpekat att bolagets malmtillgångar måste ökas, då inga andra alternativ för tillfället fanns så föreslogs att man skulle ta tillvara de stora varphögar som fanns vid gruvfälten.
Den 1 dec år 1899 beslöt bolagsstämman att framlägga ett förslag till ångdrivet anrikningsverk, dagen efter antog man förslaget och beviljade samtidigt 70.000 kronor för uppförande av anläggningen. Den 29 juni år 1900 beslöt styrelsen att ge Ingenjör John Andersson i uppdrag att norr om järnvägen uppföra anrikningsverket.
Anrikningsverket kördes inte under vintermånaderna, det var vanligen i drift 9 månader om året och med ett 10-timmars skift per dygn. Totalt passerade det genom verket, mellan 1901 och 1908, 46854,3 ton rågods.
Under bilderna 8 – 12 längre ned på sidan finns att läsa faktauppgifter från anrikningsverket och även om den ”mineralogiska och petrografiska beskaffenheten af varphögarne vid Högbergsfältet”.
Då produktionen inte blev den förväntade utbyggdes verket redan år 1902, för att öka lönsamheten började man även anrika varp från Odalfältet. Transportkostnaderna från Odalfältet var höga och eftersom varpen vid Högberget snart var slut, beslöt styrelsen år 1908 att flytta anrikningsverket till det nybyggda separeringsverket vid Odalfältet.
Revisorerna hade betänkligheter när det gällde valet av ångdrift på grund av de rådande och framtida osäkra stenkolspriserna. Man gav därför Ingenjör C.J, Nilsson, Blombacka i uppdrag att undersöka om tillgången på vattenkraft skulle räcka till verkets drift, eftersom utredningen visade att någon vattenkraft inte fanns att tillgå beslöts att inköpa en 55 hk ångmaskin från Munktells i Eskilstuna. (läs C.J. Nilssons utredning under texter.)
Men revisorerna var inte nöjda med ångkraften utan man förespråkade ihärdigt fördelen med ” riklig kraft, tillförd på elektrisk väg”. Redan år 1900 hade man givit C.J. Nilsson i uppdrag att undersöka möjligheten att få tillgång till elektrisk kraft från vattenfallen vid Saxån, men förslaget ansågs inte genomförbart.
År 1903 verkställdes en utredning om möjligheten att få tillgång till elektrisk kraft, som visade att leveranserna borde komma från Älvestorps kraftstation. Ett kontrakt upprättades gällande kraftleverans av 300 hk under tiden 1905 – 1930.
Uppgifter hämtade från ”Minnesskrift Persbergs Gruve Aktiebolag 1866 – 1920.
Harald Carlborg, Persbergs Malmtrakt
C.J. Nilssons utredning: Värmlandsarkiv
Gunnar Aasgaard var en norsk gruvingenjör som gjorde studieresor i Sverige 1907 och 1915. Bilden har jag fått tillgång till genom Jan Kruse och hans kontakt i Trondheim Rune Moseng, ganska fantastiskt att bilden kommit ”hem” till Persberg efter 117 år.