Vändbrott.

Vändbrottet vid gruvlaven tillhörde Gustav-Adolfgruvans konstgång och är det enda bevarade av alla brott som fanns i systemet av konstgångar som försåg Persbergs gruvor med konstkraft.

Till länshållningen vid Persbergs gruvor användes i första hand från år 1752 vattendrivna konstgångar, vid de gruvor som inte kunde nyttja vattenkraften användes hästdrivna konster, häst eller handvindar.

 

Stånggången användes för att överföra kraften från vattenfallets vattenhjul och fram till gruvorna, kraften överfördes genom att trästänger som var fästade vid hjulets vevaxel rörde sig fram och tillbaka. På sin väg mot gruvan behövde man ofta ändra stånggångens riktning både horisontalt och vertikalt med hjälp av vändbrott (Hur de kunde vara konstruerade visas på bild 2, 3 och 4).

 

Framme vid gruvan var stängerna fästade vid en så kallad ”doppare” eller vinkarm, den överförde den horisontella rörelsen till en vertikal rörelse. De i dopparen fästade stängerna som gick ner mot gruvans botten kallades för storstänger och i dessa var sugstängerna fästade, en för varje pumpsättning. Om vattentilloppet inte var så kraftigt kunde man använda sig av bara en storstång.

 

År 1818 fanns vid Persberg följande konstgångar:

Storgruvan: 1490m, antalbrott 8.

Braske och Torskbäckgruvorna: 2982m, antalbrott 10.

Haggruvan: 2385m, antalbrott 14.

Malmbergskärr: 836m, antalbrott 4.

Totalt fanns det 7694m konstgångar och 36 st brott i drift innan Persbergs kanal byggdes år 1820.

 

Underhållskostnaderna var stora då trävirket i konsterna ruttnade och måste bytas ungefär vart tionde år.

 

 

Gustaf-Adolfgruvans konsthjul byggdes år 1900 och var i drift fram till år 1916, det var det sista konsthjulet som användes vid Persbergs gruvor. När hjulet stoppades år 1916 så gick en 164 år lång epok i graven, första konsthjulet byggdes i Yngshytte älv, vid Gubbdammen år 1752.