Storgruvans konsthjul år 1752

Storgruvans konsthjul, byggt 1752.

Några lämningar av hjulgraven efter Storgruvans  konsthjul kan man inte hitta, men ett tiotal meter från Yngshytte älv mot öster, kan man se var stånggången gick på sin väg mot Storgruvan. Fallet vid Gubbdammen nyttjades tidigare till driften av Önshyttan.

I relationerna för år 1702 står att läsa om Storgruvfan att grufvan arbetas av 13 man, men att ”Vattnet tager öfverhanden ehuru handspel äro uppsatta. Samma år står om Badstu och Kammargrufvan uti n.v från Storgruvan, att den ”Förolämpas af det myckna vattnet”. I Carlsgrufvan är ett tryckverk uppbyggt, ”Som dagligen af 6 personer trampas för vattenuppfordringen och Dalkarlar gräfva ett stort dike”.

År 1704 står om Norra Kärrgruvfan tillhörig Storgruvefältet, ”Att vattnet orsakar mycken kostnad, men ännu mera i Södra Kärrgrufvan, der 12 á 14 personer dagligen måste med stor möda söka hålla genom handspel vattnet ute”.

När man läser ovanstående text så förstår man vilka svårigheter man hade med att kunna hålla gruvorna fria från vatten med de hjälpmedel man hade att tillgå. Men att få de många intressenterna vid Persbergs gruvor att komma överens om finansieringen av en konstbyggnad verkar ha varit en näst intill omöjlig uppgift, inte för än 1751 lyckas Bergmästaren övertala intressenterna och få en konstbyggnad till stånd. Nu följer ett längre ”Utdrag af Relationerna om Filipstads Bergslags grufvor från äldsta tider intill år 1880″, som beskriver den första konstens tillkomst, men även att problemet med att hålla fria från vatten forsatte även efter konstens tillkomst.

” 1751 nämner Bergmästaren sig, för att få en konstbyggnad till stånd för bearbetande af grufvorna på Storgrufvans malmgång, hafva öfvertalat Brukspatronerna att sammanskjuta 6000 daler kopparmynt, Bergsmännen 56 daler Smnt af hvarje hytta och de 15 grufvebrytarne att lemna bidrag. Bergs-Collegium medgaf att 900 st träd finge hämtas från Dalaskogarna.

1752 blef konsten färdig; dess hjul står i Yngshytteelfven, 797 famnar från grufvan. Sedan den blifvit färdig i oktober månad sattes den igång och gjorde god verkan, men efter en månad måste den för köldens skuld upphöra. På våren 1753 sattes konsten åter i gång, men dess kraft förslog föga till grufvornas tömmande och det visade sig att de alla hade sammanhang emeden i samma mon som vattnet minskade i Storgrufvan minskades det ock i de öfrige.

Som det sålunda komme att draga ut på tiden med deras tömmande beslöts att åter upptaga Krangrufvan, som i mannaminne ej varit bruten. Derföre blef en arm och stånggång bygd och fästad vid Storgrufvekonsten. Midsommartiden blev den färdig och gjorde den verkan att arbetet i Krangruvan kunde börjas i September.

1754 byggdes en annan arm till Kran-och Baggegrufvehalsarna och genom detta och andra arbeten vanns väl ändamålet att Bergslagen fick nödig malm, men konsten förlorade i verkan vid Storgruvan; dock befanns vattnet vid konstens inställande i November vara afsänkt till 30 famnar från lafven i Storgrufvan och till samma höjd i Spensens ort, Kammargrufvan och Stora Kåfven.

Det fattades sålunda 15 famnar innan man kom till Brickegruvans botten och var ändamålet att kunna börja bearbeta denne. Att hålla konsten igång om vintern ansågs ej möjligt. En konstmästare antogs med lönefyllnad af Bergs-Collegium.

Konsten har kostat Brukspatronerne  och bergslagen öfver 30000 daler kopparmynt.”